Mänskliga rättigheter

Kapitlet handlar om de mänskliga rättigheterna och om hur de syns i svensk lag, med särskilt fokus på rättigheter för kvinnor, barn och minoriteter samt på arbetet mot diskriminering. Utgångspunkten är att alla människor har lika rättigheter. Efter andra världskriget, år 1945, bildade 51 länder Förenta nationerna (FN) för att förhindra nya krig och skydda människors rättigheter, och 1948 presenterade FN sin förklaring om de mänskliga rättigheterna med 30 artiklar. Där slås bland annat fast att alla är födda fria och lika i värde, och att alla har rätt att bland annat uttrycka sin åsikt, arbeta och ha semester, gå i skolan, söka asyl, välja religion fritt, slippa diskriminering och ha ett medborgarskap som inte kan fråntas utan en saklig och godkänd anledning. I Sverige förbjuder diskrimineringslagen diskriminering utifrån bland annat kön, ålder, etnicitet, religion, sexuell läggning och funktionsnedsättning, och Diskrimineringsombudsmannen (DO) är den myndighet som ska se till att lagen följs; brott riktade mot någon på grund av gruppens tillhörighet räknas som hatbrott och kan ge strängare straff.

Ett avsnitt handlar om jämställdhet mellan könen, det vill säga att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, skyldigheter och makt. Exempel som nämns är strävan efter jämn könsfördelning bland politiker, lagar om lika lön för lika arbete, och föräldrapenningen som gör det möjligt för båda föräldrarna att vara hemma med barn. Våld i nära relationer och hedersrelaterat våld, som kan drabba både kvinnor, män och hbtqi-personer, beskrivs som brottsligt, liksom barnäktenskap under 18 år. Sverige har också en samtyckeslag och en sexköpslag, där det är köparen av sex, inte säljaren, som kan straffas.

Barns rättigheter utgår från FN:s barnkonvention, som blev svensk lag 2020 och bland annat innebär att barn ska få säga sin mening i beslut som rör dem, till exempel vid vårdnadstvister. Sverige var 1979 första landet i världen att förbjuda aga, en regel som sedan dess följts av omkring 70 andra länder.

När det gäller minoriteters rättigheter erkände Sverige år 2000 judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar som nationella minoriteter med rätt att använda sina språk i kontakt med myndigheter. Samerna är dessutom erkända som urfolk med ett eget folkvalt organ, Sametinget. Rättigheter för hbtqi-personer har också stärkts över tid, bland annat blev homosexualitet lagligt 1944, adoptionsrätt kom 2003 och rätten att gifta sig i Svenska kyrkan 2009. Med tanke på alla årtal, namn på myndigheter och grupper som nämns är detta ett kapitel där provet troligen testar just sådana specifika fakta.