Sveriges moderna historia

Kapitlet ger en översikt över hur Sverige på ungefär tvåhundra år gått från ett fattigt jordbruksland till ett modernt välfärdssamhälle. I början av 1800-talet levde nästan hela befolkningen, då omkring 2,5 miljoner människor, på landsbygden, men under århundradet växte industrier fram och allt fler flyttade till städerna. Eftersom landet ändå var fattigt utvandrade över en miljon svenskar till USA mellan 1850 och 1920.

Vägen mot demokrati beskrivs som en lång process. 1809 fick Sverige en ny grundlag som begränsade kungens makt, och 1865 utökades rösträtten samtidigt som adel och präster förlorade sitt gamla inflytande, även om kvinnor och fattigare män fortfarande saknade rösträtt. Folkrörelser som arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, kvinnorörelsen och nykterhetsrörelsen drev på krav som rösträtt och åtta timmars arbetsdag. 1909 fick nästan alla män rösträtt, 1918 beslutades om allmän rösträtt, och 1921 hölls det första riksdagsvalet där både kvinnor och män fick rösta, vilket brukar räknas som att Sverige blev en demokrati. Under första världskriget, 1914 till 1918, var Sverige neutralt men drabbades ändå av brist på varor.

1920- och 30-talen innebar fortsatt modernisering, men också sociala konflikter, som när militären 1931 sköt mot demonstrerande arbetare i Ådalen. 1938 slöts Saltsjöbadsavtalet mellan fack och arbetsgivare, vilket lade grunden för den svenska modellen, där parterna, inte staten, förhandlar om villkoren på arbetsmarknaden. Samma period formulerade Per Albin Hansson, då partiledare för Socialdemokraterna, idén om folkhemmet 1928. Kapitlet tar också upp mörkare sidor av perioden, som rasbiologisk forskning som drabbade bland annat samer, tornedalingar, judar och romer, lagar som försvårade invandring för vissa grupper, och tvångsvård av människor som inte ansågs passa in. Under andra världskriget, 1939 till 1945, var Sverige formellt neutralt men tillät tysk trupptransport; mot slutet av kriget hjälpte Sverige ändå judar, bland annat genom att ta emot cirka 7 000 danska judar, genom Raoul Wallenbergs skyddspass och genom Röda Korsets räddningsaktion med vita bussar.

Perioden 1945 till 1976, med Socialdemokraterna vid makten, kallas rekordåren och innebar stark ekonomisk tillväxt, 40-timmarsvecka, fem veckors semester och utbyggd välfärd. Sverige blev då ett invandrarland, bland annat genom arbetskraftsinvandring från Finland, Grekland, Jugoslavien och Turkiet, och miljonprogrammet byggde en miljon bostäder under 1960-talet. Från mitten av 1970-talet förändrades Sverige till ett informations- och kunskapssamhälle, med ekonomisk kris, ökad internationell konkurrens och 1976 Sveriges första regering på länge som inte var socialdemokratisk. Från 1990-talet präglades samhället av digital revolution, ökad flyktinginvandring och en fortsatt debatt om segregation och integration, samtidigt som individens rättigheter, till exempel för barn, minoriteter och hbtqi-personer, stärktes. Kapitlet innehåller många årtal och namn, som 1921, 1938 och Raoul Wallenberg, vilket gör det sannolikt att provet frågar om just dessa milstolpar.